Perita

Ska försöka skriva lite nu när Sam sitter och tittar på film....
Det har börjat kännas bättre i förhållandet jag har, det var någon som skrev i en komentar att jag skulle försöka "vänta ut" hans beteende, eller något liknande... Och en sak till, det där om att få somna först.... det stämmer så bra!
 Jag känner för att träffa min syster idag men det är så långt att åka och jag vet inte om hon ska vara hemma heller för den delen. Men det kommer nog bli fint väder hela dagen så jag ska nog försöka passa på att rida lite. Det kommer nog inte gå så länge till om jag ska fortsätta växa om magen i den här takten som jag gör nu.
Finns det någon annan än jag som är gravid och rider fortfarande????
Nej nu kommer barna från alla håll och attackerar mig jag får skriva sen... kommer nog handla om hur jag känner för att vara gravid i vecka 24....

Är det mig det är fel på eller väljer jag bara helt fel killar??
Jag vill höra ofta att jag är omtyckt och uppskattad av den jag är tillsammans med, få en spontan, men dock så varm, kram då och då, jag vill känna att jag är älskad.
Jag känner mig mest arg i mitt förhållande, jag älskar honom så mycket så det gör ont att titta på honom. Han fick mig att må så bra i början, tills i sommras... han drog på fest och det var inget snack om saken att ens fråga om jag ville följa med, efter det är han förändrad,, mycket förändrad. Det är klart att han får göra saker själv, jag blir inte sur för det men från att det har tjatats på mig att följa med överallt till att helt sonika inte ens fråga, tycker jag verkar konstigt.
Ett förhållande ändras inte så fort ppå 1,5 år.
Vi gör aldrig någonting tillsammans längre, vi åker inte ens och handlar ihop. Han tar väldigt sällan i mig, för sällan för mitt tycke, man kan inte prata med honom om någonting, frågar jag något får jag aldrig ett rakt svar tillbaka osv, osv.
Är det så här det ska vara?
Jag vill känna mig älskad igen, det känns som att jag snart får börja titta efter det  på annat håll, men jag vill ju bara ha den som gjorde mig så lycklig för inte så länge sen.
Hur i helvete gör man????

Min syster gör mig iallefall glad..

Har inte haft tid att skriva något på hela helgen, det är full fart från tidig morgon till sen kväll. Skönt att få skicka iväg barna till dagis imorse. Hade tänkt städa lite men blev sittandes hela förmiddagen och bara njöt av tystnaden, det behövs det med kan jag tala om.
Straxt efter lunch knackade det på dörren och jag fick mig en smärre chock när jag såg vem det var.. inga namn nämda.. men det var en kille som väckte gammla känslor till liv. Ärligt talat blev jag jävligt glad över att få träffa honom igen, han hade sin lillebrorsa med sig så vi tog en kaffe och skvallrade om vad som hänt under dom tre år vi inte setts på.... Han hade blivit pappa till en liten tös i sommras men tyvär var det väl på sluttraverssen med tjejen hans......
Kanske jag sätter in hans vackra ögon på bild någon gång...
Jag och barna var hos min (?) ja vad vi nu är för något, hela helgen, han tyckte väl att det passade bra för att hans barn var där åxå. Blir tokig på honom för vi kan bara inte prata om något som handlar om känslor eller dyligt med varann, han säger bara _ Lägg av och sluta tjata . sen vänder han och går. HUR FAN SKA JAG GÖRA???
 Skulle ta mig en lugn skritttur i skogen igår men när vi kom ut på en väg så stod det en "skotare" parkerad efter vägkanten, så efter mycket övertalning att gå förbi så fick jag mig en ofrivillig galopp förbi i stället, det var jag inte beredd på men satt kvar som tur var. Tror inte det är så bra att ramla av med magen i vädret!!
Föresten.... INGEN SOM HAR EN LITEN BARNVÄNLIG GAMMAL SHETTIS SOM STÅR OCH SKRÄPAR?? Är på jakt efter en, antingen att köpa för billig peng eller att bli fodervärd på den, enda kravet är att den ska vara trevlig att hanskas med och att den är ridbar då min 3-åring älskar att få "rida" lite och vara med att pyssla med dom.
Vet ni någon så kan ni ju tänka på mig.....

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, mitt liv är som ett jävla trassligt garnnystan.
Fyllde nyss 26 år, har 2 st barn på 3 och 1,5 år med en kille som avtjänar ett 5-årigt fängelsestraff. (funderar på att söka ensam vårdnad om dom eftersom jag anser att han skitit i barnens välfärd genom att han inte hållit vad han lovat.. som att sluta med det han håller på med och sin enormt kriminella bana!)
Jag träffade en ny kille som mina barn avgudar och som jag verkligen älskar, började äta p-piller, (han ville absolut inte ha fler barn, har två tonåringar sen tidigare) men blev tyvär gravid iallefall, ställde mig på listan för abort men tiden gick och när jag väl fick komma dit sa dom att dom skulle sätta igång det som en vanlig förlossning, hjärtat skulle inte klara av att slå mer än någon minut iallefall - jag var ju så långt gången - så jag tackade för besväret och gick därifrån. Jag älskar barn och skulle inte klara av att känna mitt barns hjärta sluta slå bara för att fadern inte vill ha fler.. -Han får väl för fan sterilisera sig då då!!!
Saken är ju bara den att jag vet inte vad han känner för mig längre, han säger aldrig att han tycker om mig, (och jag behöver få höra det ofta) vi äter ihop, sover ihop osv men hur ska det bli? Kommer han tacka för sig när barnet är fött? tycker han om mig? Jag ska väl inte behöva påminna honom om att han inte sgt det på några månader för att få höra det på direkten? Han vet att jag ska behålla mitt barn, men kommer han att finnas där sen? Vill han inte det så är det ju bättre om han drar nu än efter förlossningen. Tänk om jag skulle hamna i förlossningspsykos.. HUU vad otäckt.. Nej som sagt, jag vet inte hur min framtid ser ut och det stör mig!